mylifebyme

Känner att jag måste skriva av mig lite mer..
Hösten har inte varit lätt. Fylld av tårar, ångest och känslan av att inte vara bra nog.
Att inte känna att man duger är bland det värsta som finns,
och det är en av anledningarna till att det tog slut mellan mig och min pojkvänn.
Jag vill hela tiden vara något/någon jag inte är, och detta håller på
att tära sönder mig!

Pressen att vara smal och gå ner i vikt, vilket jag försöker om och om igen med.
Men det går inte. För varje gång jag har "varit duktig" i någon dag så kommer
de gamla vanorna med tröstätning in i bilden igen. Jag tror det är tryggheten jag behöver.
A good friend - men egentligen hugger den mig bara i ryggen!
Vågen stannar nu på mer än den nåonsing gjort! (över 62 kg!)
Det enda jag vill är att komma ner till mina 55 kg. Känns som om jag inte duger för än
jag kommer dit.

Pressen att få bra betyg i skolan, "du behöver inte vara så duktig" hör jag ofta av
mina föräldrar. -Jo det behöver jag, tänker jag. Just nu går det inte som jag vill.
Jag har lagt skolarbetet på hyllan och bryr mig nästan ingenting och lämnar in
arbeten som enligt mig bara är slarv och skriver prov som jag har ägnat max 10 minuter
på bussen samma dag att plugga på. Ändå får jag VG-MVG på de
grejer jag gör. Jag antar att jag får vara glad över att det fastnar saker lätt i mitt huvud
som vi gör på lektionstid. Men trots det så känner jag mig misslyckad.

Pressen på att vara bra inom fotbollen, förrut så existerade inte press att vara bra på fotboll.
Då var det bara kul att spela, vilket det fortfarande är. Men det senaste året har jag kännt att
jag inte alls är lika bra som förrut. Jag får ofta höra av min pappa (som är vå fotbollstränare)
att jag har en väldigt låg lägstanivå. (När jag är som sämst är jag fortfarande bland de bästa i laget)
Den senaste sesongen så känns det som att jag bara spelat dåligt och när jag då hör
kommenatarer av andra som ex. ".... är bland de bästa i laget", "er dotter ger aldrig upp",
".... kämpar alltid bra" och "... är alltid så bra" så tror jag inte på det.
Känns som att alla är mycket bättre jämt..


Jag är rädd att min syster ska bli som jag.
Enligt min (och MÅNGA andra!) är hon så duktig, fin och talangfull i allt.
Sång, dans, bild, kläder, skola osv...
Hon är bland de finaste människor som finns, ändå har jag hört att hon tycker att hon
är lite för tjock. Det var när jag var i hennes ålder, för 3 år sedan, som det hela helvetet med
utseendefixering och att prestera bra började. Jag vill inte att hon ska må som jag gör nu
om tre år :(

Jag mår dåligt av att hon är så bra, hon får alltid så mycket beröm för hennes sång, dans
och klädstil osv... Jag får alltid att jag är bra i skolan och på fotboll, när jag själv känner att det inte
stämmer så blir det automatiskt att jag tänker att jag inte är bra på något.

Så, nu känns det bättre.
Skönt att lätta på hjärtat lite, även fast jag inte vet till vilken nytta..