mylifebyme

Läste igenom en gammal dagbok igår, det gav mig ett rejält uppvaknande.
Året var 2006 när jag första gångerna började skriva att jag var missnöjd med mitt utseende,
och att det var "dags att ta tag i mitt liv", bli nyttig, träna osv.
Det var iaf tidigaste "bevisen" jag har, hade kanske tänkt så även innan det.
Men för mig känns det som om det började då,
önskan om en mer vältränad och mer snygg kropp.

Jag var bara 14 år - exakt lika gammal som min lillasyster är just nu.
Ända sen dess, över 3 år, har jag alltså varit missnöjd med mig själv.
Det är förjävligt rent ut sagt!
Tröstätning och besatthet vid mat har sedan dess utvecklats.
Igår bestämde jag mig - jag tänker fan inte sitta här om tre år igen,
och tänka samma sak; varför började jag med dessa tankar och beteenden?
Jag förstör bara, och har förstört, mig själv.
Jag vill inte längre!
Det går om man vill, andra har gjort det så varför ska inte jag kunna göra det?
Igår bestämde jag att det var okej att gråta om jag var ledsen,
istället för att döva det...
Idag på bussen började tårarna rinna - vad jag blev stolt över mig själv!
Om man är ledsen så får man gråta, det är okej att visa att allt inte är
på topp just nu.

Jag vet att det inte kommer bli lätt att sluta tröstäta och kanske tom. börja tycka om
mig själv på riktigt. Men jag ska försöka.
Och alla kan göra misstag - det måste jag komma ihåg!
Det är inte över om jag av gammal äcklig vana råkar trycka i min en godis
utan att tänka efter före varför jag gör det.

Känns skönt att ha skrivit av mig någonstan nu,
för jag vet att det finns fler i samma sist som mig.
Nu ska jag plugga och dricka en god kopp te :)
För övrigt så har denna dag gått bra!
hejsålänge!